tokyo mitt hjärta
idag var det min sista riktiga dag i tokyo.
jag städade och fixade hela morgonen. solen värmde utanför och det var
runt 23 grader. jag slängde på mig lite kläder som ändå visade sig vara
för varma och åkte runt. hoppade av på två främmande platser för att jag
från mitt säte på tåget kunde se enorma körsbärsträd. gick av, gick runt,
andades in.
det var så varmt och människorna runt omkring mig var så lyckliga.
jag gick in i en stor, vacker park. överallt satt grupper av
människor. eller så låg dem och sov. under körsbärsträden eller bara i mitten
av gräsmattan.
jag drack min kaffe och tittade på människor runt mig. jag satt där helt själv och
jag satt där i ungefär precis två timmar. framför mig hade ett äldre
par lagt ut en rutig filt. de hade inte mycket saker med sig, de låg och lyssnade
på något radioprogram och utbytte något ord då och då. vid ett tillfälle tog mannen
kvinnans hand och la på sitt bröst. de skrattade.
när jag senare gick vidare genom parken såg jag ett ungt par. killen var kanske
tjugofyra och tjejen tjugotvå. tjejen låg på magen och sov. killen låg bredvid henne
och på hennes vita överarm hade han lagt ut ett tiotal små gröna blad på rad.
på vägen ut ur parken hade jag ett hav av vita körsbärsblommor över mig.
ett par meter framför mig satt två små pojkar i en liten grop med grus.
den yngsta som var runt två år gammal satt och gnuggade in rumpan i gruset.
storebrossan satt på huk bredvid och tittade på. mamman stod vid sidan av och
försökte förgäves få dem att följa med hem. precis innan pojkarna väl bestämde sig
för att faktiskt hänga med hem så tog den äldre pojken en liten hand med grus och
öppnade den sen försiktigt över den lilles huvud. blomma, sa han, och den lille skrattade.
jag med.
sen åkte jag hemåt. klockan var runt sju på kvällen och det var fortfarande väldigt varmt
ute. jag åkte upp på taket av min byggnad. det var en solnedgång som fick mig att
börja gråta och jag satt där länge. vid ett tillfälle viskade jag tack tokyo, tack men det
var som om orden försvann i den ljumna vinden och in bland de höga husen, upp över
taken.
fransmannen stod försynt och lutade sig mot väggen i köket när jag kom in igen.
åker du imorgon
ja
nej... du får inte åka
haha, jag hoppas du kan förlåta mig någon dag
du måste vara upptagen med att packa, jag ska låta dig vara
det är ingen fara, jag blev precis klar
okej, ska vi prata en stund
okej, vi pratar en stund
nu gapar mina hyllor tomma och mina väskor väger alldeles för mycket. väggarna
är vita, kala och anonyma.
det som tog värst idag var när jag mötte min lille vägarbetsgubbe. han står med små
pinnar som liknar lasersvärd och ser till att trafiken sköter sig vid bron nedanför mig.
han har nästan inga tänder och hans vita hjälm är lite för stor. han är alltid väldigt
glad och kan några inövade engelska fraser. alltid när jag går förbi så ler jag.
han säger hello you, hey hey, come again och have a good day. han har ögon som
lyser där bakom den för stora hjälmen och är väldigt kort.
idag gick jag förbi honom för sista gången. han sa see you again och jag tänkte nej,
nog aldrig någonsin mer. men jag sa yes, log stort och kände hur det brände lite
bakom ögonlocken.
jag har haft världens mest fantastiska sista dag i tokyo.