rör jag mig så dör jag
han hade blivit lämnad den morgonen.
mellan fönstret och världen utanför sipprade det in vinterkall morgonluft. han tyckte sig till och med kunna känna doften av hur hösten hade vänts ut och in till vinter.
men det var också det enda.
ett tomt morgonljus hade lagt sig som ett extra lager målarfärg över de fyra vita väggarna. väggarna som kändes naknare än någonsin förut. ett litet hål från en tavla han för länge sedan hade spikat upp gapade tomt mot honom (en spricka löpte från dörrkarmen upp på väggen och spred ut sig längre än förut). jag måste fixa det där senare, tänkte han.
högerfoten stack ut utanför täcket och blev gradvis kallare av luften som smög sig in. han kunde inte förmå sig att röra sig alls. vad har hände, tänkte han.
mitt i allt det tysta kände han hur hans hjärta bankade så hårt att det vaggade honom där han låg i den stela nittiosängen.
blicken gick sakta från hålet i väggen till skrivbordet.
en högpapper, en halvt brukbar dator och fyra tomma koppar kaffe stod och trängdes tillsammans med två paket cigaretter och hans pappas gamla radio. det gjorde ont att ens flytta blicken så han lät den vila på cigaretterna. måste verkligen sluta röka. jag tar det efter nyår. det låg en halvt påbörjad cigarett på bordet. han tyckte sig ända från sängen kunna se ett svagt märke av läppstift, i en rosa ton han så väl kände igen. som ett sigill, tänkte han och kände hur det gick en ilning från ögonbrynet ner i nacken av huvudvärk.
han lät blicken följa sprickan i väggen som brokigt tog sig längre och längre ner mot golvet. där. där precis innan sovrummet spred ut sig till hallen låg en röd halsduk. trassligt hemmagjord och glömd. övergiven.
blicken låste sig. han önskade att han kunde vända sig om. lägga sig med pannan mot den kalla väggen och ignorera den röda färgpunkt som bara låg där i hans rum och vibrerade mellan vita de väggarna.
hon hade gått ifrån sin halsduk vid ungefär samma tidpunkt som morgontidningen som luktar av färsk trycksvärta ramlar ner på hallgolvet. som den gör varenda morgon runt klockan fyra och alltid kommer göra. tidningen vars förstasida ibland pryds av kaffedroppar från en stressad och svettig brevbärare. han kommer tillbaka imorgon. med en ny tidning med nya katastrofer, nyfödda barn och nya serier tryckta i svart bläck. världen utanför snurrade redan på som vanligt för alla andra. ingen hade märkt vilken tystnad som hade lämnats kvar i hans lägenhet.
hon kommer inte tillbaka denna gången. kroppen låg stum och tung, fortfarande oförmögen att röra sig. rör jag mig så dör jag, tänkte han.
foten dunkade av kyla och han frös om ryggen.
hon var ute i den kalla morgonluften. hennes vackra, vita halsgrop möttes av den ilskna kylan och kvar här låg hennes röda halsduk.
hon hade lämnat honom och det enda han kunde tänka på var hennes bara hals.