nej
pictures found on tumblr
dina fingrar var ständigt i rörelse men resten av dig var helt stilla. du vek in kanten på den lilla röda
bordsduken och snurrade på glasunderlägget i nästan femton minuter innan du sa någonting.
mina händer låg i knät och jag lät min blick vila på dig. på ditt lockiga hår som var i vägen
för dina ögon och på din överläpps amorbåge. din blick var frånvarande men samtidigt fokuserad på
det du hade framför dig. jag kände hur temperaturen steg innanför min stickade tröja när jag såg på dig.
i den lilla gropen ovanför ditt nyckelben låg tre bleka fräknar på rad och vilade. strax nedanför
dem började din lätt urtvättade gråa t-shirt. den såg otroligt skön ut, precis som om det var ett
plagg du föddes med. den låg helt naturligt över dina axlar och la mjuka skuggor på dina lätt
solbrända överarmar.
när de första orden väl rullade fram över dina läppar var det som att sitta mitt emot mig och
berätta var världens mest naturliga sak. jag behöll mina händer stilla i knät men du hade slutat
pilla på bordsduken, som om du var tvungen att lägga all din energi och koncentration på att få
ut allt du ville berätta. jag hade inte ens kunnat stoppa dig om jag hade velat.
orden for ut ur din mun och där fanns ett flöde och en rytm som gjorde att jag kände att det var bäst
att inte avbryta. då och då tittade du upp och mötte min blick men det var som att det rubbade din
koncentration och du kom av dig, så du lät bli.
du berättade om förra sommaren och om hur regnet hade fallit. du berättade om förlorade kilon och
omöjliga nätter. tröstlöshet och en ständigt gnagande hunger. om en dag när regnet slutade falla
men du föll genom jorden.
dina händer såg äldre ut än förut där de låg stilla på bordsduken, som att ta sig igenom detta året
hade sugit ut lite livskraft ur dina starka händer.
du sa att du konstant balanserade mellan det som när och förtär och du var så trött.
en sökande tystnad uppstod innan du berättade för mig om de människor du möter och hur ni
ständigt lämnar varandra. du berättade om tyngden av ett brustet hjärta och hur det kändes som att
du aldrig skulle kunna hitta hem igen.
jag tror jag är död sa du. jag kände hur mina kinder hettade och på en oidentifierbar plats
någonstans i bröstkorgen knöts någonting åt, hårt, och för en kort stund kändes det som att jag
hade tappat balansen.
det enda jag kunde tänka på var utan dig dör jag, men det enda jag fick fram var ett nej.
ett litet nej som för mig symboliserade allting jag bar inom mig, men som mer lät som ett ynkligt
försök till tröst. du reagerade knappt på ordet som smög ur mig, steg upp mot taket och löstes
upp tillsammans med cigarettröken.
efter en kort tystnad som ringde i öronen slog du upp blicken och tittade på mig någonstans mellan
min ögonvrå och mitt kindben för att sedan titta ner igen.
det finns många sätt att dö på sa du och lämnade de orden hängandes över mig tillsammans med mitt
obetydliga nej.